Jag och min storebror Fredrik i Västerås. Han är helt enkelt bäst och jag älskar han enormt mycket. Läs hans blogg här.


Jag och tvillingarna, Isak och Mattias. Dem är tre år yngre än mig, vilket inte syns eftersom dem är väldigt mycket längre än mig. Men det är skitsamma, älskar dem lika mycket för de.

Jag har ingen tro eller jag tror inte på gud.
Men något jag tror på är karma, Karma it's a bitch.

Finns ju så många ögonblick man skulle kunna skriva om. Men ett ögonblick som kan ha varit det mest otäckaste jag har varit med om och som jag fortfarande har mardrömmar om, är nog dagen före julafton 2007 då jag var med om en ridolycka. Jag är fortfarande livrädd för hästar och har inte varit i närheten av en häst sen dess förutom ett litet föl och jag fick en panikattack. 

Allt började med att jag skulle åka till en kompis i Hedemora för en mysig ridtur dagen innan jul. Mamma ville absolut inte att jag skulle åka, så hon försökte med nästan allt för att få mig att stanna hemma. Hon sa "Jamen med din otur är det väl inte det smartaste att göra innan julafton?". Dock så var det inget jag lyssnade på. Allt gick hur bra som helst och hästen var helt underbar, jag har alltid haft en förkärlek till hästar med tanke på att jag har ridit mycket när jag var yngre och på senare tid med jämna mellanrum. Det var så himla fridfullt och fint när allt var täckt av snö. När vi hade ridit ut vid en åker skulle vi leda hästarna den sista biten. Men precis innan jag skulle hoppa ner från sadeln blir hästen rädd för något och skenar iväg med mig kvar i sadeln, efter det kommer jag inte ihåg så mycket mer. Jag vaknar till liv och ser att jag måste ha ramlat av på nå vis. Allt kändes helt okej, men sen känner jag hur det stramar till av kyla i hela ansiktet så skulle borsta bort snön. Inte förräns då märker jag, eller snarare ser att min vänstra hand bara hänger. Då skymtar jag benen som är av och är i princip genom min hud. 

Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer förräns jag kommer in till akuten till Falun, där jag tas in på ett rum och jag får en massa lustgas och smärtstillande. För dem skulle dra benen till rätta och stabilisera handleden. Jag minns så tydligt hur jag skymtar pappa i dörröppningen när dem ska till och dra till, men han försvann lika snabbt. Sen fick jag sitta och vänta med pappa för att vänta på röntgenplåtarna. Tydligen var det ett utav dem värsta handledsbrotten dem sett, så jag fick åka hem med ett x antal smärtstillande för att få vänta på ett utlåtande av en specialist. 

Och när jag kom hem, så var det allt annat än en vacker syn. Jag hade skrapsår på pannan, jag hade skrapat bort ögonfransarna på vänstra ögat och sen hade jag ett saftigt blåöga. Allt som allt blev det två operationer och nu pryds min handled av två ärr, ett litet och ett stort.

Jag har väldigt många vänner, men det är få som jag verkligen betraktar som riktiga vänner och det är två av dem som mitt hjärta slå lite extra hårt för. Sandra och Denise. Vi är den så fint kallade trion. Det var dom två som ryckte upp mig och fick mig att leva. Det är dem jag ringer mitt i natten när jag varken vet ut eller in, det är dem som jag på något vis vet att jag aldrig kommer att släppa. Jag kan inte sätta ord på hur mycket dem verkligen betyder för mig, för det räcker inte till. Vi är varandras motsatser. Det var nog svårt att tro att vi skulle hålla ihop - bitchen, latmasken och pluggisen. Men ifall folk pratar om någon av oss tre, slutar det med att dem alltid börjar prata om dem två andra. Det är oundvikligt på något vänster. Men det är som det är. Jag kan utan tvekan säga att dem är en keeper. 



Sandra Denise och jag 
<3

Gick upp vid sjutiden imorse och tog mig en långpromenad runt älven, det var iskallt men jäkligt skönt. Efter det blev det duschen och jag gjorde mig klar, käkade lite frukost och gick till salongen. Har jobbat mellan 10-18, sprang in en sväng på hm för att investera i en ny jacka. Sen mötte jag upp mamma och fick skjuts till Denise/Kai, blev en massa mys med sötaste Robbin. Och lite planering inför min ledighet. Har kikat på Bones fram tills nu, så ska nöta ytterligare ett avsnitt och sen blir det till att sova. Nighty.

Mina föräldrar är helt underbara. Vi är inte alltid överens men det är inget ovanligt. Jag har haft en otroligt bra uppväxt och det har jag min älskade föräldrar att tacka för. Dem har alltid stöttat mig och stått bakom mig i allt jag gjort. Och jag är så glad att dem finns och jag vet att jag inte skulle klara mig utan dem. Just med tryggheten att jag alltid har dem att prata med och att dem faktiskt står ut med mig. Att jag alltid har en axel att gråta ut mot och få känna mig som ett barn igen. Men jag tar inget för givet, jag försöker alltid göra mitt bästa möjliga för att visa hur mycket jag faktiskt uppskattar dem. 



Jag och min fina mamma (Anita) i somras 

Jag får alltid höra att jag är en kopia utav mamma. Men det är dock inget som jag kan hålla med om. Men hon är bra min mamma. Lite tokig. Men det är hon. Och jag får jämt höra att jag är mamma upp i dagen när det kommer till min personlighet. Jag kan utan tvekan säga att vi har en väldigt bra relation, jag kan prata med henne om allt. Och då menar jag allt. Det finns nog ingenting som hon inte vet om mig. Och tvärtom. Hon är och kommer alltid att vara min bästa vän. Jag har helt enkelt världens bästa mamma! 




Min pappa (Anders) och jag för nåt år sen

Jag har alltid varit pappas flicka och så förblir det nog i några år till. Han är den som pushat mig i allt, från simningen till fotbollen (och allt annat där emellan). Och jag får höra att jag är lik pappa också, inte bara till utseendet men också till sättet. Fast han tycker att jag är mycket slarvigare än vad han är. För han är nog den logiska personen i familj. För jävlar vad smart han är. Men han är bäst.

Jag har världens bästa föräldrar, utan tvekan. Och jag älskar dem över allt annat.
<3

Måste säga att det är ganska svårt att försöka beskriva sig själv. Förhoppningsvis har jag en rättvis uppfattning av mig själv.

Något som jag alltid får höra utav mina vänner och speciellt mina gamla vänner från min tid i Uppsala, är att många har sagt nu på senare tid att innan vi började lära känna varann, så var deras första intryck att jag var en bitch. Och jag blir lika förvånad varje gång någon säger det (och det händer väldigt ofta) men att när dem väl lärt känna mig kan dem inte förstå hur dem kunde döma mig så fel. Vilket är positivt att höra. För jag själv har aldrig uppfattat mig själv som bitchig. Och ingen kan heller riktigt förklara varför dem tänkte så till en början. 

Och efter att det började bli allt fler som berättat att dem tänkt så och sedan lärt känna mig, så säger dem att jag är allt annat än en bitch. Så genom det har jag lärt mig själv att inte döma andra innan jag ens känner personen, don't judge the book by it's cover.

Jag vet att jag är brutalt ärlig, jag vågar säga ifrån och jag står för det. Och jag vet att det kan uppfattas fel i många situationer, men det uppskattas av dem jag känner. Och jag är envis som få och om jag har ett mål ger jag mig tusan på att jag ska fixa det. Är en extrem tävlingsmänniska och jag ger sällan upp. 

Jag får också höra väldigt ofta utav mina närmsta vänner att jag är en bra vän, vilket jag värdesätter högt. Jag är väldigt mån om mina vänner, är och kommer alltid att vara.